Om mitt liv var en växt just nu skulle jag vilja greppa tag om den och dra upp den från rötterna tills den lämnade ett stort hål efter sig. För att sedan slänga den och riva isär den och så ett nytt frö. Med det vill jag bara säga att jag är så sjukt trött på vissa människor som beter sig så jävla omoget. Som inte kan bete sig som att de faktiskt är på väg att bli vuxna nu. Jag är trött på att ha så jävla mycket att göra varje dag och att mitt liv inte är som det brukar. Jag har väntat på en förändring länge men tiden går för fort att jag inte hinner med och nu står den här och knackar mig i ryggen. Men jag vågar inte se mig över axeln, inte än.